Jag har alltid intresserat mig mer för det som sker i det lilla än det ”alla pratar om”. Jag har rört mig på undergroundscener, kvarterspubar, små festivaler, spelat in de flesta av mina skivor själv med nollbudget. Jag börjar förstå att det har varit ett aktivt val, jag trivs som bäst på spelningar med en liten publik där jag kan känna den där intima kontakten. Jag älskar DIY och att bygga små arenor för berättelser varsomhelst. Jag sitter inte fast i några kontrakt, behöver ingens tillåtelse, jag kan skapa helt fritt. Att berättelsen jag ska berätta ger mig det där lilla stinget av upprymdhet betyder allt.
Ibland läser jag om TV-serier eller filmer som har ”floppat”, de hade bara si och så många miljoner(!) tittare, vilket anses som ett misslyckande. För mig låter det oerhört att det ens finns flera miljoner som vill ta del av ens grej, men det kanske bara är jag… Tycker generellt att vi mäter ”lyckande” på ett väldigt knasigt sätt, för vi mäter oftast i kommersiell framgång, siffror och pengar. Intressantare vore att ställa frågan: Gjorde du det som kändes i magen att det var rätt eller kompromissade du för att få höga tittar- eller lyssnarsiffror, ekonomiska fördelar?
”Du måste leva som du lär” har ekat i mitt huvud senaste tiden – och jag har en del att reda upp nu. Därför har jag skrivit en del om upphovsrätt som är en av sakerna jag funderar mycket över nu. Min fantastiska (numera bortgångna) vän Janne Olofsman publicerade sin musik på den egna hemsidan med texten ”copyright varsågod” och det är ju just det där JAG tror på. Det handlar inte om att konstnärer ska jobba gratis, jag menar bara att jag kan inte räkna mina berättelser i kronor och ören, låta dem vara exklusiva för människor med pengar. Var allt landar vet jag inte, men nånstans bra, det är jag helt säker på.
Mina manus går nu i alla fall att beställa gratis – och det finns inget fast pris för uppföranderätt, man kan betala mig vad det egna samvetet tycker.
Lundbergs Lya 
Lämna en kommentar